ÖVERVAKNING Vi som var mot FRA hade rätt och alla andra hade fel! Så kan man sammanfatta avslöjandena de senaste dagarna att regeringen tänker signalspana mot svenska medborgare, inrikes.
Jesper Bengtsson och Jonathan Lundqvist skriver på SVD-debatt:
Burma. Syrien. Iran. Dessa och en handfull andra länder toppar varje år Reportrar utan gränsers skamlista över länder som kontrollerar, övervakar och censurerar innehållet på internet. Det är länder där man resonerar att ändamålet alltid helgar medlen och där personlig frihet får stå tillbaka för statens intressen. Skamlistan är inte länder vars metoder vi ska kopiera.
När justitieminister Beatrice Ask nu öppnar för en blocköverskridande uppgörelse för att förändra FRA-lagen och tillåta Säpo och Rikskriminalpolisen att beställa spaningar från Försvarets radioanstalt så är det precis det vi gör. Förslaget är fullständigt unikt i sitt omfång. För att nå acceptans sammanfaller tillkännagivandet med ettårsdagen av den misslyckade terrorbombningen i Stockholm.
Förslaget skulle innebära att alla svenskars aktiviteter skulle bli övervakade vid varje given tidpunkt. Sådan är nämligen tekniken: för att kunna urskilja vissa aktiviteter så lyssnar FRA på allt. Alltid. Beteenden, rörelsemönster och samtal systematiseras och sorteras. Alla blir kartlagda och kategoriserade. Vissa mönster granskas närmare. Vilka mönster det är får vi aldrig veta – det ligger i verksamhetens natur.
FRA-lagen ska dessutom ses i ett större sammanhang där en mängd andra lagar ligger vid horisonten och som redan innebär enorma ingrepp i den personliga integriteten. Historiska paralleller till Östtyskland faller kort.
Att medborgare har rätt att leva utan att blir avlyssnade är en grundbult i ett demokratiskt samhälle. Att journalister ska kunna ha kontakter med anonyma källor är en förutsättning för att kunna bedriva granskning av samhället.
Att polisen begär mer resurser och möjlighet till spaning är en självklarhet. De talar i egen sak. Det som politiker bör fråga sig är vilket samhälle vi vill leva i. Vilket pris vi är villiga att betala för frihet? Vad är det som vi vill vara fria ifrån?
FRA-lagen är redan i nuvarande upplaga så kontroversiell att Europadomstolen, som normalt lämnar de flesta anmälningar utan åtgärd, fortfarande utreder om lagen strider Europakonventionens skydd för övergrepp i den personliga integriteten. Det visar hur känslig frågan är och hur trubbigt instrument signalspaning är i avvägningen mellan integritet och brottsbekämpning.
Med Reportrar utan gränsers erfarenheter från repressiva länder så vet vi att människor som lever under övervakning snabbt förändrar sitt beteende. När övervakningens våta filt dras över samhället blir självcensur en del av vardagen. På många sätt är detta värre än vanlig censur eftersom den inte går att kritisera tankar som aldrig blir tänkta eller diskussioner som aldrig blir gjorda.
När debatten brann som mest när FRA-lagen skulle klubbas varnade kritikerna för att det inte skulle dröja innan mandatet förändrades. Att lagen snart skulle utvecklas för att också täcka annat att än utrikes hotbilder. De menade att lagstiftningen är ett sluttande plan. Det avfärdades som konspirationsteorier. Nu, efter bara tre år, visar det sig att kritikerna hade rätt – men ingen hade nog trott att det skulle gå så här fort.
FRA-lagen bör utvärderas, granskas och möjligen också rivas upp redan i sin nuvarande form. Att vidga dess mandat innebär att vi tar efter de metoder som vi arbetar för att förändra i andra länder. Säkerhet till priset av frihet. Vi kan inte vinna mot fienden genom att bli som dem.
Vietnam. Uzbekistan. Kuba. Låt oss hålla Sverige utanför vår lista över internets fiender!
För den som undrar vad motståndare till FRA-lagen sa 2008 har Niklas Starow lagt upp en serie bra länkar. Henrik Alexandersson skriver också bra, som vanligt, om detta.
