Jag känner att jag måste utveckla några saker. Vi måste prata mer om vad Alliansen gjort med svensk partipolitik och vad det som är fel på Socialdemokratin. Frågan är bara var man börjar.
Ett av problemen är vänsterns föreställning om det moraliska övertaget. Det är som att vänstern utgår från att de har rätt, sanningen på sin sida. De vill ju bara gott, till skillnad från högern som bara vill ont. Därför borde alla rösta på vänstern på grund av det. Det här gör att socialdemokratin är dålig på att argumentera för sin politik, de har ju rätt och därmed behöver de inte förklara det. Under sitt långa styre av Sverige har de i princip kunnat förlita sig på detta, och lutat sig tillbaka och pratat reformer och lagar. Allt detta utifrån antagandet att deras politik ju är det bästa. I det här ingår också en föreställning om att högerpolitiker inte vill göra världen bättre, utan sämre. Att även högern kan tro att deras politik gör världen bättre är ett omöjligt scenario.
Sedan kom alliansen. Låt oss nu vrida klockan tillbaka till början av 2000-talet. Göran Persson var stadsminister, V och MP var stödpartier. På den här tiden gick partier fram ensamma i valet, med vad de ville göra. Först efter valet satte de sig ner och förhandlade för att få fram sin politik bäst. Detta skulle jag säga är att ta ansvar för sin politik och för Sverige, man gör det som gynnar en politik och sina väljare bäst. Självklart borde dock MP och V ha fått ministerposter efter valet 2002, och här ser vi problemet med Socialdemokratins självbelåtenhet. Oavsett vilket är detta hur parlamentarism fungerar. Fram till att Alliansen presenterades och ryckte undan mattan under spelreglerna för parlamentarismen. Helt plötsligt introduceras ett regeringsalternativ före valet, med ett fix och färdigt politiskt program. Folk var trött på Persson, de röstade på paketalternativet och detta är resultatet:
* Partierna har inte vågat genomföra några större politiska förändringar, LAS och A-Kassan är oförändrad, De krångliga reglerna för företagare är kvar och så vidare. Det som har införts är det som partierna kunnat enats om, och är mer en förvaltning.
* Retoriken har vridits till att handla om vilka som kan regera med vilka, inte vad de olika partierna vill med Sverige.
Det värsta med allt detta är att inte längre har en ideologisk politik utan en pragmatisk. Det är inte en diskussion om vad man vill göra på lång sikt, utan om vilka kompisar man har och hur man kan förvalta landet. Istället för att handla om hur världen, samhället, Sverige och omgivningen kan bli bättre handlar det nu om vem som ska regera med vem. Mona Sahlin föll i fällan och fick avgå. Stefan Löfven ska ha heder för att han försöker få till en parlamentaristisk debatt, att han är öppen för att regera med de som stödjer honom efter valet. Jag hoppas bara på att de kan hålla detta även efter valet. Främst för att vi behöver en politik värd namnet i Sverige, och att Alliansens obehagliga retorik om att ta ansvar för Sverige måste brytas ner.
Framförallt är detta att underkänna väljarnas mandat. När väljarna röstar på ett parti så röstar de på det partiets visioner. Partiets ansvar är att se till att kunna genomföra detta och förvalta väljarnas mandat på bästa sätt, i den konstellation som krävs för att kunna genomföra det. Genom att gå till val med cementerade alternativ redan från början tas detta ifrån väljarna, och inte minst, det låser politiken till den konstellationen och hindrar partier från att genomföra sin politik utan sätter istället i en beroendeställning de inte heller kan lösa upp när samarbetet inte är givande. Det är resultatet av Alliansen.
Men, och detta är viktigt, valet 2014 är viktigt på andra sätt. Till och börja med är jag helt övertygad om att minst ett alliansparti åker ut. Antagligen Centern, om inte Annie Lööf lyckas presentera någon form av konkreta åsikter (att det ska vara lätt att vara företagare är inte en konkret åsikt, nej) och visa vad partiet egentligen tycker. KD må ha få väljare men med KD vet man vad man får, med Centern är det högst oklart. Om PP spelar sin kort rätt i samband med EU-valet kan de mycket väl rida på den vågen ända in i riksdagen och förhoppningsvis ta över SDs roll som vågmästare. Det skulle i sådana fall innebära att SDs roll skulle förminskas, för att de blir kvar en mandatperiod till får vi nog räkna med. Trots att jag inte vet vad jag ska rösta på så hoppas jag på en regering med socialdemokrater, inte för att jag gillar deras politik utan för att jag inte klarar av fyra år till med en Allians som inte genomför så mycket och som främst fungerar som en droppe som sakta urholkar den parlamentaristiska stenmuren vårt samhälle vilar på.
