Idag gavs det efterlängtade beskedet. Socialdemokraternas Stefan Löfven och Karin Jämtin begår debattartikel och förklarar att de vill regera och att de kan tänka sig att samarbeta för att få göra det.
Den som undrar vem S tänker bilda regering med blir både besviken och får svar på samma gång. Beskedet i regeringsfrågan är nämligen att Socialdemokraterna går till val själva. Det blir ingen regeringsöverenskommelse före valet. Däremot närmar sig Löfven och Jämtin flera partier, framför allt Miljöpartiet men även Folkpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet. Det enda parti de utesluter som möjlig samarbetspartner är Sverigedemokraterna.
Nyckelordet här är dock samarbetspartner. Löfven och Jämtin säger mellan raderna att deras mål är en socialdemokratisk regering som slipper inblandning från en massa andra, jobbiga partier. De andra partierna får gärna stödja regeringen, men helst utan att ställa några jobbiga motkrav på att få igenom sin egen politik och framför allt inte några krav på ministerposter. Efter åtta år i opposition så finns det ju knappt plats för alla sossar som känner sig snuvade på sin karriär, så det finns inget utrymme att lämna bort ministerposter till andra.
Socialdemokraterna har förstås en uppblåst självbild, vilket varje parti får som suttit i regering mer eller mindre konstant under 60 år. Däremot har de glömt bort att ta en titt på verkligheten. Sanningen är den att få partier idag kan tänka sig att vara lydiga stödpartier utan att få något faktiskt inflytande i regeringen genom ett par ministerposter. Vänsterpartiet har kanske förlikat sig med sin lott att de aldrig kommer få ministerposter, kanske har även några inom SD insett att de aldrig kommer få det heller så länge de in absurdum driver sin främlingsfientliga linje som bara stöds av max 10% av väljarna. Övriga partier förväntar sig dock ministerposter eller stora politiska eftergifter i utbyte mot sitt stöd.
För att undvika en sådan katastrof är nu S beredda att samarbeta med alla andra – utom SD, föga förvånande – och artikeln andas lite desperation. För att återkomma till regeringsmakten kan man tänka sig samarbeten åt både höger och vänster, helst båda delar för att se till att partiet sitter mitt emellan, i ensamt majestät i regeringen. Denna nyfunna samarbetsvilja gör att mycket av den kritik som partiet kommer att rikta mot sina tilltänkta samarbetspartners kommer att klinga väldigt falskt – för vem använder brösttoner eller falsettskrik mot den de vill samarbeta med? Exakt hur Socialdemokraterna tänkte med den här artikeln är högst oklart. Det är nästan så vi blir oroliga att de har ett självskadebeteende.
För att sammanfatta är beskedet till största delen ett ickebesked. För Socialdemokraterna är det säkert ett under av tydlighet, där man klargör att man är beredda att återgå till vad de ser som det normala, efter att några andra partier på något obegripligt sätt fick regeringsmakten (ledtråd: de har en politik som faktiskt tilltalar dem som lägger röstsedlarna i kuverten). För resten av världen, som räknar med att enpartiregeringar kommer vara sällsynta i framtiden och majoritetsregeringar aldrig mer kommer uppstå utan rejäla koalitioner, är beskedet mest att Socialdemokraterna ser världen genom kraftigt rödfärgade glasögon och antingen innerligt hoppas eller faktiskt tror att vi fortfarande lever på 1970-talet – och att man är villiga att göra nästan vad som helst för att verkligheten ska överensstämma med den egna hallucinationen. Det är ett tydligt besked, men det är nog inte det besked som Socialdemokraterna själva tror att det är.
